Jag har flyttat till en annan bloggportal och under en ny domän, castenskiold.se.

Läs det första inlägget på den sidan som förklarar flytten litet närmare. Häng med!

Tildee.com är ännu en i raden av nya tjänster som syftar till att ge dig gratis webbverktyg för att skapa korta (och populära) tutorials. En tutorial är enligt Wikipedia:

A tutorial is one method of transferring knowledge and may be used as a part of a learning process. More interactive and specific than a book or a lecture; a tutorial seeks to teach by example and supply the information to complete a certain task.

Depending on the context a tutorial can take one of many forms, ranging from a set of instructions to complete a task to an interactive problem solving session (usually in academia).

Tildee handlar om att skapa steg-för-steg beskrivningar med möjligheten att exempelvis lägga in bilder för att bättre illustrera hur du menar. Praktiskt för olika typer av uppgifter vill jag mena, särskilt för information som städndigt efterfrågas men sällan ändrar tillvägagångssätt. Exempel på tillfällen då detta kan vara smidigt:

• Om du vill att eleverna skall märka inlämningar på ett särskilt sätt kan det ibland vara bra att ha flera olika sätt utöver exempelvis en provbeskrivning som säger ”glöm in ditt namn, klass etc i sidhuvudet. Beskriv det istället på din webbsida eller liknande som eleverna troligen tittar på innan de lämnar in – har jag glömt något innan jag lämnar in?
• Hur skall källkritik genomföras?
• Hur ska bokrecensionen gå till? En påminnelse.

För oss lärare vill jag mena att det är absolut nödvändigt och grundläggande att ha en välfungerande kalender. En arbetsdag består av mycket mer än lektionstid och för att strukturera detta på ett vettigt sätt är kalendern oumbärlig. Även om din skola inte använder er av Google Apps kan du skapa ett Google konto och använda kalendern där och synka mot exempelvis Exchange eller iCal. Fördelen är att din kalender hamnar i molnet och du kommer åt den enkelt både hemifrån, på mobilen eller på jobbdatorn.

Läs ytterligare: blogg om förändringar kring Google Docs.

Vad är egentligen en lärare?

Det är både spännande och intressant att ta del av den debatt som bedrivs i olika slags media numera. Nyheter, bloggar och fackförbund har under stora delar av våren varit upptagna i att diskutera den svenska skolans status. Nu på senare tid har lärarens status och särskilt det gratifikation (läs: lön) denna (låga) status inbringar.

Lärarnas Riksförbund bedriver sedan en tid en kampanj om 10 000 kr i löneökning. En utopi likt nollvisionen om dödsoffer i trafiken. Dock är det i ett långt perspektiv viktigt att få upp lönen inte minst för att attrahera människor som kanske inte (!) måste förväntas brinna för sitt yrkesval för att bli bra på det de gör. Ökar lönen så ökar också ansvaret. I alla fall i min värld.

För till syvende och sist jobbar vi, lärare, trots allt vidare med dagens lön – år efter år. Visst finns det argument som talar för att löneutvecklingen inte hängt med som den ska. Jag vet väldigt lite om praktisk politik som jag gissar att LR sysslar med. Men i min värld, återigen, vore det mer trovärdigt med ett fackförbund och kollegie som ställde krav i linje med hur samhället och världen faktiskt ser ut. Lärare i världen tillhör inte de mest priviligerade. Trots det finns det lärare, i hela världen! Något annat driver. Och vi gör ändå det vi ska. Och vi gör det, både tror och hoppas jag, med heder och med stolthet! Och för det förtjänar vi sannolikt mer än bara en fjäder i hatten!

För en mer saklig debatt som inte talar till dem som tror sig veta vad de talar om (läs: människor som inte är insatta i skolans vardag) – utan till dem som dessa stora ord och löften betyder något för. Vi som arbetar i skolan.

Något jag funderar över är dock hur väl vi faktiskt använder oss av dessa utvärderingar i syfte att faktiskt utveckla vår pedagogiska förmåga. Utvärderingar är i min värld grund för antingen glädje eller sorg – beroende på hur nära utfallet varit med dina förväntningar på detsamma. Svaren är inte sällan kortfattade och baseras på en eller två terminer och sammanfattas under cirka fem minuters arbete, från eleverna sett. På skolan där jag arbetar tycks (!) utvärderingarna även ha koppling till lönesättning, vilket onekligen är ett ämne i sig.

Min fråga till dig är: hur diskuterar du dina utvärderingar med dina kolleger? Låter du dem ligga i en mapp på rummet tills dess de skall diskuteras på någon typ av formellt möte? Hur gör du för att sätta dem i ett större perspektiv och verkligen ha nytta av de (ovärderliga) erfarenheter som samlas in från eleverna?

Ett problem som jag stöter på är dock hur en alltmer kategorisk källkritik smyger sig in i våra elever och vuxnas hjärnor. Och detta är mycket farligt!

Med kategorisk källkritik menar jag att källkritiken i många fall handlar om att ha färdiga kategorier för olika typer av källor. Källa ”A” är trovärdig, men alla vet att källa ”B” inte är det. Om källa B är en internetkälla är det sannolikt en källa som ständigt är osäker. Men på grund av sin osäkerhet i fråga om tillkomst och upphovsman men sin ständiga lättilgänglighet blir begreppet källkritik ofta inte mer än ett skalbegrepp. Det kritiseras men används trots detta ibland uteslutande i faktasökande.

Ex: jag läste detta på B och jag vet ju att B är en osäker källa. Däremot har jag läst olika texter både B och C och därför kan jag säga att jag i stora drag kan lita på/använda mig av B.

Det farliga med att kategoriskt dela in källkritiken inom ramarna för var vi har hämtat informationen snarare än att bedöma dess innehåll och utseende gör att vår demokratiska rättighet att klara av att kritiskt granska nytt material sätts ur spel. För om nu B är osäkert. Hur ställer jag mig till ”BA” som är en helt ny källa? Är den säker eller osäker? Den är lik vare sig A eller B utan är helt unik i sin utformning. Kanske är dess proffsiga utseende eller dess långa lista på upphovsmän något som gör att den är trovärdig?

Det jag vill slå ett slag för att skolan omedelbart skall sluta med att kategoriskt varna för källor som har en särskild plats, utseende eller namn. Aldrig får vi säga att ”akta er för B, för det är en osäker källa!”. I synnerhet inte om vi i nästa steg trots allt godkänner användandet av den! Det är varken korrekt, sakligt eller ett modernt förhållningssätt till den allt snabbare informationsspridningen vi står inför!

Vårt uppdrag måste vara och förbli att lära ut verktyg att kritiskt granska innehåll. Att inte bolla det vi hör mot ”källa C” utan mot våra egna referensramar. De samhällsorienterande ämnena måste därför ta ett extra steg, menar jag, i integration av olika slags källmaterial och ge eleverna just det de behöver. Nämligen egna referensramar!

 En forskare vid KTH, Christina Bodin Danielsson, har doktorerat just i detta ämne. Hennes slutsatser är intressanta då de visar på den komplexitet som råder på arbetsplats.  Ett kort utdrag ur avhandlingens (länk i slutet på inlägget) slutsats:

The good, self-rated health status among employees in flex-offices was more surprising since this office type has often been harshly criticized due to its lack of a personal workstation. Having an individual workstation is closely connected with the psychological concept of personalization which in turn is considered a basic human need. Cell-office and flex- office rated well for different outcome variables of general health status. In the outcome of the analysis of physical and psychological health, the cell-office, flex-office, and shared-room office all ranked well. When it comes to sick leave, the flex-office employees had the best ranking. (Bodin Danielsson (2010) s. 76)

Det blir alltså tydligt att olika typer av arbetsrum ger olika utslag över hälsa och effektivitet. Rum där du kan arbeta ostört och personifiera utseendet ger dig högst känsla av individualitet och därav självuppfyllande. Mindre rum där du delar utrymme med andra ger inte denna aspekt men påverkar däremot sjukfrånvaron positivt. Större arbetsrum som delas med flera kolleger ger en mindre känsla av personifiering, sämre psykisk hälsa men bättre kontakt med kolleger och överordnade.

Hur kan vi föra denna diskussion vidare mot att betrakta elevers arbetsmiljö som delas med 20-30 individer?

Introduktion till avhandlingen.

Avhandlingen i sin helhet.

© Hugh Crawford

Det som gör en historia värd att berätta är människorna som berättelsen handlar om eller omfattar. Att berätta översiktligt om händelser som skett kräver ingen direkt medverkan från åhörarna. Vi kan lyssna på det och själva välja att sortera in det eller glömma. När vi däremot hör en berättelse, eller som i exemplet ovan (som jag snart ska komma in på) ”ser” en berättelse där vi själva får fylla på med betydelsen – är vi mycket mer mottagliga för det vi hör eftersom vi kan relatera till det vi hör om på ett personligt plan!

Bilden ovan är en av tusentals (!) av en man som hette Hugh Crawford. Jag råkade in på hans bilder genom en intressant bloggpost som summerade och sammanfattade, skapade sammanhang och satte i kontext. Ett gripande människoöde om en person i USA som väljer att ta ett fotografi om dagen och gör så, i princip, i 18 år.Vi följer en karriär, vänner, sjukdom, kärlek och så slutligen den oundvikliga döden.  En livsberättelse.

The 1990s seem to be a good time for the photographer. We see him spending more time with friends, and less time photographing street subjects (of which there are many — I just didn’t include them above). Perhaps one of his films made it to IFC, the Independent Film Channel, as seen in this photo from December 18, 1996. – Mental Floss blogpost.

Läs gärna bloggposten och studera sedan en del av bilderna. Visst berör de!? Trots att ingen av oss, sannolikt, kommit i kontakt med denne man! Berättelsen skapar mening, innehåll och relation.

Kanske motverkar ett allmänbildningsideal berättandet i klassrummet? Kanske är det (faktiskt) teknik och tillgång till källor som lämnar berättelsen utanför? Kanske är det viljan att nå alla i klassrummet som gör att vi hellre målar med stora penseldrag än att minituöst våga gå på djupet? Jag tror att detta är viktigt. Kanske viktigare än vad vi tror för i min värld diskuteras sällan berättandet i sammanhang kunskap och pedagogik.

Så hur får vi tillbaka det mäktiga berättandet in i klassrummet?

Källa till alla bilder på Hugh Crawfords ”blogg”.

Men hur vore det att inkludera händelser på Foursquare (eller motsvarande geo-sociala nätverk) och uppmana besökare att kolla på det? Jag ser flera möjligheter i detta:

• ”Snitsla ut banor” genom tipssystemet, exempelvis ”besök naturinstitutionen och upplev…” eller ”testa maten i vår matsal”.
• Låt besökare se vilka andra som besöker skolan samtidigt – bygg sociala interaktioner innan de ens kommit in på skolan.
• Erbjud någon marknadsföringsrelaterad produkt eller liknande som tack för check-ins.
• Knyt kontakter till elever efter Foursqurare till Facebook etc. Svara på frågor och utöka service.
• Skapa en känsla av campus genom att dels skapa flera intressepunkter på själva skolan, men även runtomkring – elever som inte är från skolan kommer att få en bättre rumsuppfattning av var skolan ligger i förhållande till allt annat spännande utanför grindarna.
• Spread the word! Det är sociala medier. Behöver jag verkligen säga mer?

På TNW skrevs nyligen en ”how to” på ämnet att auto-twittra genom (!) Keynote eller Power Point, beroende på OS naturligtvis. Jag kommer garanterat att testa detta med en 1-1-klass i framtiden. Skulle du vilja och varför / varför inte?

Use keynotetweet if you use Keynote on Mac OS X or use AutoTweet when you are using PowerPoint on Windows. Both scripts allow you to send out tweets, fully automated, when you get to the next slide. In the presenter notes you pre-define the tweet you want to send.